Min man och jag var bjudna på släktbröllop i dagarna tre och jag såsom nyutnämnd kontaktperson i Ullgruppen i Svenska Alpackaföreningen tänkte utnyttja vår resa lite mer. Så i somras fick jag kontakt via Marie Kallin med svenska Ulla ifrån Bollnäs som bosatt sig i USA och haft alpackor där nu i tio år. Vi gjorde upp om att efter bröllopet besöka dem. Vi reste många mil med vår hyrbil på fantastiska 8-filiga fina vägar igenom vackra landskap som lyste av höstens alla färger. Ni har väl hört talas om de amerikanska lönnträden?

Ulla och hennes make Richard levde högt uppe på en platå med Mohawk river nedanför, en vacker egen liten sjö och ett tjugotal alpackor. De var så tillmötesgående och vi fick svar på många frågor och en liten utbildning om hur de sköter sina djur. Ulla hade en exemplarisk ordning och de gjorde det mesta själva angående skötsel och hälsovård. Richard har varit ordförande i deras alpackaförening i tio år och kunde det mesta. Fast förhållandena i USA och Canada är annorlunda än vad vi har i Sverige. Där är det mer en penningplacering (skatteplanering) vilket gjorde att amerikanarna började investera i alpackor, vari de sedan blivit förförda. Jag blev förvånad av de små markområden de förvarade sina djur på. Vi besökte tre olika alpacka-farmer och alla hade de förenat med att publik kunde komma och besöka, köpa produkter samt se t ex hur man kardade, tovade och spann alpackornas vackra ull.

Ulla tog med oss några timmars bilfärd bort till ett mini-spinneri som två kvinnor, mor och dotter, installerat i sitt garage. Där tog de emot ull ifrån hela Amerika och Alaska, de vägde ullen, skrev rapport om kundernas önskemål t ex om de ville ha det i flor, eller två-trådigt och liknande samt färg på ullen. Dessa fyra maskiner var ifrån Canada och speciellt framställda för alpackaull, där inga tillsatser av fett behövdes (20 % fårull som det är här i Europa).

Från klippt ull till färdigt garn kunde se i korthet ut såhär:
Det första att tänka på redan när man klipper är att göra ullen så ren ifrån skräp som möjligt. Också att klippa enligt ett särskilt schema (inom kort på denna hemsida!), då man endast tar med mittryggpartiet och det skall vara längre än 2,54 cm. Ullen lades per färg i tvättpåsar, tvättades enligt ett schema (inom kort på denna hemsida!), torkades på hönsnät, togs genom maskin 1 för att öppna fibrerna och dras isär. Det finfördelades och blåstes in i ett slutet rum. Man tog sedan ut det och vägde det ånyo, finfördelade det per viktenhet, som sedan skulle in exakt med lika vikt i kardmaskinen (maskin nr 2), det kom ut antingen i flor ca 60 cm breda, eller i två centimeters remsor.

Kardmaskinen räknar ut hur många meter som sedan fördelas lika i sex tunnor. I maskin nr 3 jämnade man ut remsorna och i maskin nr 4 (spinnmaskinen) satte man in hur garnet skulle spinnas, t ex två- eller tretrådigt.

Min framtidsvision är att någon i vårt långa fina land kan sätta upp ett alpackaspinneri. Jag skall undersöka bidragsmöjligheter, för detta är ju en ny arbetsmöjlighet.
Varför sända vår fina ull till utlandet då vi kan förädla den på närmare håll?
Nu i och med resurs besparing och ekologiskt tänkande. Fårullen måste ju renas ifrån sitt lanolinfett genom kemikalier medan alpacka ullen är 100 % ren. Sju gånger starkare och tre gånger varmare.
Är ni alla Sveriges- eller varför inte Nordens alpackaägare beredda att satsa på ett eget spinneri?
Hör gärna av er till mig med synpunkter.

Ulla-Lena von Krusenstierna
Pvk@gosso.se

10 oktober, 2008